Kortisonspruta i knät, det bästa som finns!
Varit till reumatologen idag och äntligen fått min efterlängtade kortisonspruta, 3:e gången gillt!
Var ett känslomässigt jobbigt besök, jag känner att jag är inte så morsk längre, jag orkar inte.
Yvonne, sjukgymnasten från Rehab tiden kom och hälsade och jag kände att jag fick svälja flera gånger, höll på att börja grina. Väl inne hos läkaren brast det.
Jag tror inte folk förstår hur mycket jag lider av att dels ha ont och dels av att inte kunna röra mig.
Läkaren var bra, har träffat henne en gång innan i sommar så hon visste ju lite hur det var. Sänkan var 40 och blodvärdet 108 så det var ju inte de sämsta värdena men jag har ändå ont.
Som läkaren sa tror hon den största smärtan kommer av felbelastning och av artrosen i knät. Mitt knä är slut, jag har inget brosk och miniskerna är nedslitna, benbiten är ju borta sedan op men allt det onda är ju ännu kvar.
Jag fick min kortisonspruta och då känns det nästan på en gång att det blir mjukt och lent i knät. Det är en skön bommullskänsla!
Jag blev vilket fall sjukskriven 50% i en månad och så remiss till sjukgymnast och varmbassäng. Så målet är att jobba och träna för att få tillbaka muskler runt knät och på så sätt få bort smärtan. Hurvida det fungerar får vi se. Jag kan säga att så länge jag är delsjukskriven så kommer jag i alla fall orka att träna, måste jag upp på heltid tror jag att jag faller tillbaka i gammalt mönster vilket är att ligga i soffan i 2-3 timmar efter jobbet för jag är så otroligt trött. Jag orkar helt enkelt inte.
Tycker inte det är så konstigt, dels sjukdomen, alla mediciner, min situation och så lågt blodvärde, att jag är trött borde inte vara så svårt att förstå. Men jag upplever att det inte räknas på samma sätt. Jo denna läkaren tycker nog att det inte är så konstigt. Tack säger jag.
Nu hoppas jag att kuratorn hör av sig snart, tror nog jag skulle behöva tala om för någon som kan förstå hur jag mår. Jag vet ju att jag hållt det inne alldeles för länge och jag tror det är därför jag är så in i själen trött. Jag hade liksom förväntat mig att bli bra, allt blir bra bara jag blir opererad..... å så när inte det skedde så kändes det som ett slag i skallen. Nu orkar jag inte mer, besvikelsen är stor.
Jag har också gjort något som jag inte heller är riktigt överens med mig själv om, bett om intyg för parkeringstillstånd. För hur det än är så är det ett litet nederlag för mig som person. Men samtidigt är det uttåt ett litet bevis att jag faktiskt har problem.
Att vara ung reumatiker är inte lätt alla gånger, man får blickar för att man sitter och tar upp en stol när det kommer en äldre. Ja det syns ju inte då att jag kanske har svårare att stå och gå än den som jag låter stå, som har sin rollator och går till apoteket. Jag tar bilen och haltar in och bara har stolen som mål.
Jaja, jag har lite hopp om livet just nu, kanske jag kan få ha det så här bra ett tag, jobba halvtid och träna för att må bra. Skulle kännas skönt.
Blir roligt att gå till jobbet på måndag.
Nu skall jag fortsätta ligga i soffan och vila mitt kortisonknä så att det verkligen blir bra!
See you!
Kommentarer
Trackback
