Vaknar om nätterna...tuffa dagar.
Tror inte alla kan förstå hur det är att vakna flera gånger på natt och känna att man inte kan röra sig för att det gör ont. Axel, knä, fot, armbåge....ja det är det som spökar nu.
För att vända sig så använder man automatiskt armar/överkroppen. Att flytta benet kan kännas som att någon tar en avbitartång och knipsar av....inte så skönt, eller hur!
Under natten svullnar händerna och blir domnade och jag har absolut ingen styrka i händerna, att vända på kudden är besvärligt, först att röra axeln och sedan lyfta kudden är nästan för tungt.
Det är helt sjukt egentligen och sådant som inte en frisk människa ens tänker på.
Väckarklockan ringer och man känner att man sovit skitdåligt, är trött men vill samtidigt inte ligga kvar för kroppen värker. Att stänga av väckarklockan innebär att jag skall resa mig upp på vänsterarmen, sträcka mig frammåt och stänga av oljudet! Jag kan inte det, måste först "häva" mig åt höger för att sätta mig upp och sedan försöka sätta mig upp på sängkanten för att stänga av klockan.
När jag väl skall ställa mig på benen på morgonen så kan jag tala om att det är inte speciellt skönt! Att sedan försöka gå är inte lätt heller utan det blir halvt släpande gång ut genom vardagsrummet och hallen, in på toaletten och där dimper jag tungt ner på sistsen och pustar ut.
Sedan är dagen igång, man skall bråka med mjölkförpackningar, få på sig kläder och stressa iväg till jobbet. Älskar mornar....not!
Tar bilen till jobbet, hela 887 meter för jag kan ju inte gå den sträckan. Parkerar på handikapp parkeringen (är så tacksam för den lappen), haltar runt till huvudentrén, tar vägen om matsalen för att lägga in matlådan, måste passera 3 låsta dörrar som skall öppnas med kort och två av dem är tunga att öppna. Tillbaka och vidare bort till hissen, tur nog har den fungerat en längre tid nu. Illa var det när den stod still i 2 veckor och jag fick ta trapporna till 3 våningen. Det var mindre roligt.
Dimper tungt ner på kontorsstolen och pustar ut, det är ett halvt "företag" att ta sig till jobbet. Sitter sedan i 2 timmar och är stel och dan när jag väl skall ta mig ner till kaffet i matsalen. Men skönt att röra lite på sig då. Dagen fortsätter med promenad till matsalen vid lunch, jag tillhör inte personerna som tar en promenad på lunchen....räcker att ta sig till matsalen. Slutar sedan dagen kl. 14 och far hem för att lägga mig i soffan och vila, jag är trött.
Sedan kommer maraton 2 under dagen, matlagning....att stå vid spisen är inte skönt alla dagar. Sedan har vi kaninmatning och ibland spyr jag galla på dessa fyrbenta som skall ha mat och städade burar. MEN jag säger att det är tur att jag har dem, för annars skulle jag åter igen lägga mig i soffan och inte göra något. Nu måste jag ut till kaninerna, stå och gå runt i stallet och det är bra motion för mig.
Skulle egentligen behöva träna mer, kom igång ganska bra i höstas men har legat lågt nu sedan jag blev mer inflammerad i lederna. Det är inte skönt att träna, det gör ont :( Men har lovat att träna tisdag eller torsdag nästa vecka.....måste!!!
Funderar ofta på hur det skulle vara att kunna gå som folk igen. Vem har rätt att neka mig det? Jag gjorde en operation/rensning av knät i april förra året och är jag bättre? Nej! Borde jag inte vara berättigad ett nytt knä snart?
Jag har felställning i benet, kan inte stödja ordentligt, det knastrar och knakar och värker. Jag haltar och får då inflammation i vänster fotled. Även ryggproblem och känningar i höften pga felbelastning.
Visst jag är för ung, snart 39 men är det en besparing att låta mig slita ut en fot, ryggen och höften innan man byter knä vid 65? Sjuk tycker jag.
Varför skall jag tvingas ha ont varje dag, inte kunna gå och göra saker som andra?
Övervikt, ja visst i massor, men jag har ju ganska liten chans att bli av med den då jag inte kan motionera. Dessutom har jag ett osunt beteende vad gäller sötsaker och det tror jag själv är för att döva lite av det onda, dels fysisk smärta som sjukdommen ger mig och psykisk pga det jag inte kan göra osv. En form av tröstätande helt enkelt.
Så frustrerande att veta felen men inte orka ta tag i dem.....
Tycker att det är jobbigt nu men vad fan skall man göra, bara att leva och köra på!!
Hoppas innerligen att jag får fortsatt 25% sjuk, för jag orkar i alla fall nu även om det är jobbigt. Att gå upp till 100 är nog att sänka mig helt.
Tänk om jag vore frisk, vad skönt det skulle vara!!!
Kommentarer
Trackback
